ur bloggen för 1 år sedan. :

Jag minns fortfarande det så himla väl och det är så fruktanvärt jobbigt.

Jag tror nog fortfarande inte att det är sant, att lärarna fortfarande ljög för mig när dom berättade det. 

Och jag minns den panikkänsla jag fick inom mig och den kan komma ibland igen, när jag knappt andas, är bara tom, jag började gråta, jag grät verkligen jätte mycket, tror det var 2 timmar i rad. men sen tog det liksom slut, allt tog slut, det blev mörkt.

Men jag är glad att jag har så många vänner som stöddade mig när det var så jobbigt, och att dom fortfarande stöttar mig.

saknar dig simon.

Idag har det gått ett år, fina fina du, ett helt år sedan du valde att lämna oss.

Och jag önskar att du kunde komma tillbaka för jag vet att du skulle klarat av detta. 

Men nu är saker som dom är även om jag önskar att man kunde ändra ett sådant beslut. 

Jag hoppas iallafall att du har det bra och att du kan andas ut och bara vila upp dig.

Jag hälsade på dig imorse, såg du mig?

Det var fruktansvärt jobbigt och jag stannade inte mer än en halvtimme,

men jag tänke på dig extra mycket när jag stod där, och jag tände ett ljus och lämnade ditt brev där, som jag hoppas att du ser..

Det är helt ofattbart att det redan gått ett år, jag får ju tillbaka blickar hela tiden på hur det var när jag fick beskedet och det gör ont i hjärtat när jag tänker på det så det kändes som om det hände nyss.

Men sov gott nu min stjärna så ses vi sen<3

Låt bara tiden gå fort, snälla. Låt mig få spola förbi onsdagen, jag vill inte åka till din grav, men jag känner mig tvungen, jag måste visa att jag saknar dig, för det gör jag. Även om jag ofta tänder ljus hemma och ägnar extra mycket tid till dig då, så vill jag se din fina grav, få känna din närhet engång till.

Jag tänker så himla ofta på konfirmationen, alla saker vi gjort tillsammans i klassen, på fritiden, när du och jag gömde oss under ett hus, när jag kysste dig första gången. Vi var inte gammal, det var vi inte, men någonting har alltid funnits där och en känsla för dig kommer alltid vara kvar, trots att vi inte prata sen vi gick skiljda vägar och valde olika skolor, så vet jag att du alltid varit den där glada killen som alltid gjorde som han ville.

Och kanske var det de som gjorde dig så speciell?

Du var så otroligt tacksam och brydde dig alltid om andra.

Jag minns när vi satte för ett skydd för fönstret uppe på eran vind, så att ingen kunde se in, det var riktigt svårt att få fast det, men vi fick dit det, och det sitter fortfarande kvar där. Och det gör så ont att se det, för jag får alltid tillbakablickar på när vi var där, och lekte och hade kul.

Jag kan faktiskt inte förstå att du, nu på onsdag, har varit borta i ett år. Och jag kan inte föreställa mig hur jobbig den dagen kommer bli. Jag vill helst bara skita i att vara i skolan, jag vill helst bara ligga hemma i min säng och dö.

Men jag vet att det inte är så det fungerar, för det är då, när jag mår som sämst, som jag ska söka stöd och umgås med folk för att komma på bättre tankar, jag vet inte om jag vågar säga till någon på skolan varför jag antagligen kommer vara ledsen, jag har en känsla att jag kommer spela glad och bryta ihop senare.

Men jag ska försöka vara mig själv, för jag saknar dig faktiskt jätte mycket och det gör fruktansvärt ont att leva kvar här utan dig. finaste finaste du.

jag älskar dig, föralltid!

  19960630

  20121120

"Vi tänder ett ljus för att du ska hitta hem"

ljusen brinner fortfarande, i hopp om att du ska hitta hem,

dom har brunnit i snart 10 månader, men du har fortfarande inte kommit hem.

Du kommer aldrig att komma hem heller.

Att tiden läker alla sår är redan bevisat att det inte stämmer, för varje dag så rivs minnena med dig upp, och jag faller tillbaka. 

Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag lät detta hända. 

Att jag inte kunde göra något, jag visste inte ens.

Jag önskar att du bara sa något, att du inte orkade mera. Jag hade börjat kämpa extra mycket, jag hade kämpat åt dig, jag hade gjort allt. 

men nu är det för sent, så jävla mycket försent!

den 21 november 2012 fick jag det värsta beskedet jag fått i mitt liv. 

jag får fortfarande tillbakablickar från när jag satt där i klassrummet, skulle påbörja min andra mattelektion för dagen, onsdagen den 21 november 2012.

När två av mina lärare kommer in, ser lite halv nere ut, då kunde jag inte ana vad som hade hänt.

Dom började med att säga att något fruktansvärt hade hänt, då kände jag hur hjärtat började pulsera hårt, la ifrån mig telefonen, försökte att andas lugnt och tänka att det inte berör mig så hårt.

dom berättade att en person dött, 

och att några i min klass kände denna person.

Jag hörde att dom påpekade någonting om min by, sedan hörde jag ditt namn, ditt fina namn.

Dom påstod att du inte längre fanns kvar? varför stod dom där och ljög för mig? dom jävlarna. 

jag bröt ju ihop totalt, 

kunde knappt gå ut från klassrummet, bara skakade och grät.

kände hur alla stirrade på mig, varför var det ingen annan som gick? varför drog dom ut mig?

jag var nere hos skolsyster när jag började förstå, det var sant!?

han fanns inte längre, hon ringde till mina föräldrar men jag vägrade att åka hem, och veta att 20 meter, ner för en backe, där hade min fina granne hängt, död. 

Mina vänner mötte upp mig utanför, vi kramades, länge, ingen ville släppa taget, vi gick ut och tog lite luft, vi grät, jag måsta gå upp och hämta mina matteböcker som låg kvar i mitt klassrum.

Min lärare bad då om ursäkt för att hon sa det, hon trodde inte att jag skulle ta det så hårt. 

I början när dom kom in i klassrummet så förstod jag inte varför en av mina lärare stod så nära mig,

men sen förstod jag, hon behövde ju ta emot mig när jag bröt ihop.

återigen, 

hämtade mina matteböcker,

kände inga känslor alls samtidigt som alla känslor strömmade genom min kropp,

mötte några tjejer från klassen som bara kramade om mig, så länge, så hårt. dom tittade bekymrat på mig. 

Var jag verkligen så förstörd? syntes det så tydligt?

Jag gick några varv runt skolan, skrev i din bok, tände ljus i diakonen. gick och gick, försökte få ur mig några ord, ord som " jag är ledsen" "förlåt mig"

men det gick inte.

när jag gick upp igen mötte jag en annan av mina lärare, som bara gick emot mig och kramade om mig, hon var orolig över mig. Jag förstod ingenting då men sen fick jag förklarat för mig.

Mina tidigare beslut jag tagit i livet, synen på livet och synen på allt förändrades. 

Mina tankar snurrade runt, tankar som " jag saknar dig" "kom tillbaka" "vila i frid" och "VARFÖR?"

Jag har fortfarande dom tankarna, det snurrar fortfarande och jag blir fortfarande yr när jag gråter såhär mycket.

får ont i hela kroppen, men som om det skulle få dig tillbaka.

Nej, ingenting får dig tillbaka, ingenting och jag önskar att ingenting inte fanns. För jag saknar dig så mycket och jag vill verkligen att du ska vara här nu! 

Du är himlens vackraste ängel. Jag mår illa av tanken att du inte längre finns hos oss, 

att det om två korta månader och 5 dagar har gått 1 år sedan du tog ditt hemska beslut.

Människor säger att du har det så mycket bättre nu, jag vet inte om jag tror på det men jag hoppas att det stämmer, jag vet iallafall att du slipper känna smärta och slipper bli sårad.

Jag älskar dig, Vila i frid. min kära vän!

Ja, de är mycket som hänt som senaste dagarna..

I fredags fick vi lov..

värsta dagen i mitt liv känns de som, inte att vi fick lov då, men begravningen..

121221 13.00, klockorna ringde & det svävade runt tunga känslor i hela kyrkan.

många tårar föll & många hjärtan slog hårt.

Det är en stor saknad här älskade du, de gör så fruktansvärt ont.

Men jag ångrar inte en sekund att jag gick på begravningen, och fick säga hejdå en allra sista gång..

Men oavsett vad som händer så saknar jag dig,

oavsett vad som sker så tänker jag på dig,

oavsett var jag är, så ser jag upp mot dig,

oavsett vad så ändrar ingenting detta..

Jag skänkte extra många tankar upp till dig, Stella, morfar, Eva, Chavelle, och alla andra fina änglar som gått bort,

på din begravning, och på julen..

en av dom finaste stjärnorna på himlen, de är du de!

Här sitter jag och skriver igen, saknar min fina vän,

en hel månad har passerat, av saknad, kärlek och tankar.

Jag hoppas att du en dag kommer tillbaka..

Love is wherever you are..
Jag saknar dig så mycket, vår finafina ängel!
Så många jobbiga tankar som fortfarande är kvar, så många känslor som jag gömmer, för att jag inte orkar lyssna eller svara när folk frågar varför jag är ledsen.
Jag är rädd för att människor ska säga '' det har gått en månad nu, han kommer inte tillbaka så, get over it''.
Men så enkelt är det faktiskt inte, ett sådant här stort hål som blivit kvar efter dig, det kommer ta år att ens påbörja läkningen, men att såren kommer läka helt, det kommer aldrig hända. Allting rivs upp hela tiden, bara minsta lilla påminner mig om dig..
I veckan när jag väntade på bussen så ser jag någon komma gående, jag trodde det var du, det såg exakt ut som du, jag stog bara och stirrade, men det var inte du, och jag blev så rädd, kunde inte säga någonting på en stund innan det bara släppte allting..
Jag tänker på alla fina stunder du och jag hade tillsammans!
I låg & mellanstadiet när vi umgicks hur mycket som helst, satt och spelade datorspel, fikade hemma hos dig, satt och snackade, allt bus som vi gjort..
Det är minnen som jag förträngt med åren, för att vi tappade kontakten..
men det är såna minnen som kommer upp nu, flera gånger varje dag.
Jag kan bara sitta och stirra genom fönstret, och tro varje gång att du är där utanför..
Såfort någon ens börjar prata med mig eller allmänt om något med död, saknad eller liknande så försvinner jag, jag försöker visa med blicken att jag orkar inte prata om det, men dom förstår inte.
Jag kommer fortfarande tillbaka till stunden i skolan när dom gav mig beskedet att du inte längre fanns här.. Jag hamnade i en helt annan värld då, det var någonting som tog mig till dig den dagen, och jag önskar att du fanns hos oss nu för det här är så himla jobbigt.
1 månad nu vännen, nu har du fått en månad av lugn och ro, frid, och kanske lite mer lycka?
saknar dig nå extremt

Satt nyss och läste igenom Ellen Bergströms blogg ,

där hon skrivit om din farbror och även sin mamma, som kämpar mot denna hemska sjukdom,

den sjukdomen som dödar många människor långsamt och plågsamt.

Jag har många tankar och funderingar runt denna sjukdom, varför existerar den? varför går den inte alltid att bota? varför gör den ont? varför lider man av den? varför får man den? hur får man den?

Jag funderar även om dehär runt vilka människor som får cancer..

vad har dom gjort för att förtjäna det?

Dom godaste, underbaraste och finaste människor på våran jord, får genomlida något sådant fruktansvärt?

Att ens tanken på min underbart glada, alltid spralliga granne, fick beskedet cancer,

hon tog sig igenom den sjukdomen, hon blev friskförklarad,

men fick då diagnosen cancer ännu en gång och då försvann hon,

det var inte cancern som tog henne då, hon tog sitt egna liv, hon hade kämpat så innerligt mycket och orkade bara inte mera..

Jag väntar fortfarande, trots att det har gått över 2 år, så väntar jag fortfarande på att möta henne när jag är ute och går,

att hon kommer med lille trassel, hennes söta hund, gående i rask fart och ler, hälsar, och går vidare.

Jag hatar att gå förbi hennes hus, men jag är omringad, vilken väg jag än tar, så är det död överallt,
död, i tre hus runt om mig, oavsett vart jag väljer att gå, så är jag omringar..

en fjärde granne till mig har fått ett besked, cancer..

Men jag vet att hon fixar det, hon måste fixa det.

Jag önskar att jag kunde förstöra sjukdomen cancer, alla dumma sjukdomar.

Jag önskar att vi iallafall kunde hitta en bra botemedel så människor inte behöver vara rädda för att dö,

Jag har lätt att önska att elaka människor ska få allt dåligt, men inte i detta fall, cancer borde inte existera överhuvudtaget.

Den förstör för så otroligt många.

Tänk små barn, som fått diagnosen cancer, leukemi eller vad de än nu är,

 dom har inte ens hunnit börjat sitt liv, men redan så tänker någon ta dom härifrån..

Jag hatar att se på och inte kunna göra något, jag vet inte vad man ska säga när man möter personen,

men jag vet att dom kämpar, alla kämpar, och jag hoppas att alla kan få cancern att ta sig någonstans och sen en dag, gå helt friskförklarad från sjukhuset,

med bröst, utan bröst, med eller utan hår, eller vad som helst,  oavsett vad dom har förlorat för organ på vägen mot ett friskt liv, så hoppas jag att alla får bli stämplad ''FRISK''.

Jag hoppas att jag en dag kan få svar på alla dessa frågor, varför varför varför?

ge mig ett svar, snälla, jag orkar inte se människor kämpa för livet, människor som verkligen inte förtjänat detta.