jag älskar dig min vän,

förlåt för allt,

men du betyder otroligt mycket för mig,

det visste du va?

alltså jag orkar egentligen inte bry mig mer, varför ska jag kämpa för att få ett lyckat liv, varför inte bara leva som jag har det?

leva som jag alltid gjort, fejkat min lycka, låtsas vara glad, haft ''vänner'' som inte funnits på riktigt,jag har ljugit för mig själv, varöfr ska jag sluta nu, varför kan jag inte bara fortsätta? allt är ju som vanligt ändå,

gråter varje natt, men vågar inte visa mig ledsen, varför?

är det fel att vara ledsen?

Jag vet att ni tänker : men varför klagar hon? hon har någonstans och bo, och hon har familj, det finns folk som har det värre.

ja, så kanske det är, det kanske finns folk som har det värre, eller ja, det gör det,

och det accepterar jag, men jag kan tyvärr inte ta hand om alla andra ute i våran värld,   och jag begär inte  att ni ska ta hand om mig, jag vill inte det. för jag kan klara det själv, eller jag BORDE klara det själv..

-----------------------------------------------------------------------------------------

Du var en person jag verkligen litade på..

Fick jag verkligen tid till att berätta vad du betydde för mig..?

Och dig, jag är så jävla less på dig, du bara förstör för mig, jag trodde du var något speciellt, att du var allt för mig, jag trodde jag hade någon plats i ditt hjärta också, men nu visar du hur jävla omogen och patetisk du är, din lilla f*tta,

jag fattar inte hur jag kunde ge dig mitt förtroende ännu en gång, detta har hänt ALLT för många gånger. jag har gett dig all min kärlek, jag gav dig allt. men du tog det, slängde det på marken och hoppade på det. JUST SÅ KÄNNER JAG MIG.

oduglig, otillräcklig, overklig, eller för verklig för att vara sann, jag känner mig övergiven, förnedrad, LURAD.

jag vågar inte ha tillit för någon nu, bara för dig, but I don't blame you for hating me, I blame you for make me to give you my trust.

En vacker dag kanske du kommer till mig, säger att du har ångrat dig,

ber om förlåtelse, att du vill bli min igen,

men jag ber om ursäkt, för jag kan inte förlåta någon som gett mig hopp & sedan sparkat på mig när jag redan luggit ner, gång på gång, om & om igen..

Jag vågar inte drömma längre.

när ska jag sluta lida?

Nu är det över, jag ramlar ner, och tar mig inte upp.

Jag stänger in mig på mitt rum varje dag, frågar ngn så ljuger jag & säger att allt är bra,

jag trodde inte att jag kunde förlora något bara jag försökte, men tydligen..

Du har aldrig riktigt förstått hur jag har mått, bara sagt ''gör inte så, tänkt inte så, säg inte så''

har jag gjort nått dumt har du inte stöttat mig, utan jag har fått massa jävla skit och sen har du lämnat mig,

och du sa till mig, ''INGEN är vard dina tårar Evelina, du är för bra för dom''

jag trodde att du var värd mina tårar, därför har jag alltid gråtit när jag tänkt på dig,

men nu börjar jag inse, vad tjänar jag på att vänta på att du ska växa upp och komma tillbaka? nbär jag inte ens kan förlåta dig..? INGENTING. Det är inte jag som förlorar det, inte jag som ska vara ledsen.

Men om världen skulle gå under, såäre bra om man är 2, om man håller ihop, och aldrig låter varandra gå,

men jag kan inte längre kämpa, för jag faller ner i samma gamla svacka och tar mig inte upp.

jag är fast föralltid..