Morfar, jag har aldrig insett att man verkligen kan sakna någon så himla mkt, någon som man aldrig har träffat, du vet inte ens att jag lever, du hade inget barnbarn innan du försvann, men nu har du det, jag är ledsen att jag inte fanns vid liv när du inte längre kunde leva, för hade jag vetat hade jag funnits vid din sida, jag hade kämpat för oss båda så ingen faller ner, jag älskaer dig så mycket och det hoppas jag att du ser. När mamma var lika gammal som jag är nu, 14/15 år, då försvann du, du fanns inte mer, och när jag var mindre, då följde jag med mormor på din grav, jag förstod inget då, jag visste inte att det var min morfars grav som jag satte ned dom vackra blommorna på, när jag var mindra grät jag väldigt ofta, och varje gång  mamma frågade vad det var, så visste jag att det var dig jag grät över, för det var dig jag saknade. förlåt mig, jag fanns inte i tid, men jag älskar dig morfar.

När jag kommer ut så finns det bara lögner & hela dagen gåpr sönder,

sen när jag kommer hem, förstörd efter orden, sitter på mitt rum, helt ensam på jorden.

jag har hållt mitt huvud högt, och kallat mig för stark, men alltid bara krossas när jag faller ner mot marken.

Idag är det fredag, äntligen,

jag ska nog fixa lite hemma idag så dt är fint i iaf mitt rum när jag kmr hem, mysigt :)

sen åker ju jag&pappa till sthlm imorgon till söndag så hinner nog inte blogga så mkt, kan nog inte mobilblogga för jag har inga pengar,

men isf skriver jag när jag kmr hem :D

men kmr säkert uppdatera ikv, nu ska jag fixa mig, puss